Det finns massor av tips i böcker och på internet om hur man får sin bebis att sova. Massor av motstridiga tips och råd.
Holger tycker inte om att somna. Sova är inget större problem när insomnandet väl har skett, men fram till dess kan det vara en kamp. Åtminstone ibland.
Holger tycker om att somna vid bröstet. Allt annat är i princip omöjligt. Bärselen är okej om man promenerar runt. Barnvagnen funkar ibland. Jag har sett andra bebisar som kan sitta i någons famn och se trötta ut. Så där så att ögonen är på väg att falla ihop, och att de nickar till. Och så somnar de! Bara så där!
Holger ser aldrig trött ut. Det är antingen 100 knyck eller dvala som gäller i hans fall.
De flesta kvällarna somnar Holger vid bröstet vid 21-22 på kvällen. Han sover sedan i egen säng och ammas för det mesta några gånger per natt (allt mellan 1 och 5 gånger...).
Nu tillbaka till tipsen och råden:
På många håll har jag läst att man A B S O L U T I N T E ska amma sitt barn till sömns. Man skämmer bort dem. Man lär dem att de inte kan somna på egen hand. Att det är farligt! Man förstör dem på något obestämbart och odefinerbart sätt, och för mer eller mindre all framtid...
Det stressar mig så klart att läsa sånt, och ibland försöker jag därför få Holger att somna på egen hand. Jag menar, vem vill förstöra sitt barn för livet???
I alla de här tipsen och råden - från dem som är emot ammandet till sömns alltså - står det att om man bara låter barnet skrika så somnar det av sig självt inom en halvtimme. Det gäller bara att stå ut en kort stund...
Så fan heller!
Igår satt jag med Holger vid hans säng i två timmar! Jag försökte även att gå ut ur rummet för att se om det var bättre om han slapp se mig.
Två timmars skrik! Fatta vilken tortyr!
Och inte somnade Holger för det!!!!!! Nej, han skrek och kämpade en helvetes kamp. Han växlade skriken med att försöka charma sin onda mamma med leenden och lekar. Han förtvivlade och blev arg.
Kanske är det för att jag redan har förstört honom? Är det mitt fel att han inte kan somna själv?
Efter två jävla timmar fick det till sist vara nog. Jag tog upp den lille killen som blev själaglad, och som somnade inom fem minuter när jag satt honom i bärselen och travade runt i huset.
En del andra säger att det är tillåtet att anpassa sig efter barnet. Behöver barnet ammas eller bäras till sömns så är det ok. De kommer inte att vilja ha det så tills de blir tonåringar iallafall.
Det lugnar litegrann att läsa sånt. Men de där andra rösterna, som menar att mitt sätt att söva mitt barn är förödande och totalt felaktigt, gnager och överröstar lätt den andra uppfattningen ändå...
Hur sjutton ska man bära sig åt? Vad är rätt, vad är fel? Vad ska vi göra?
Hur tusan ska vi få bebisen att somna på egen hand?