Holger och gravitationen

Vi sitter vid köksbordet, jag och Holger. Han i sin fina, höga stol och jag på en vanlig en. Holger har en pipmugg med vatten som han inte helt kan hantera på egen hand, även om det är vad han helst vill. Själv äter jag frukost. Holgers små armar sveper fram och tillbaka över bordet.
Pipmuggen är utom räckhåll.

Tror jag.
För vips får han tag i den och sveper den över bordskanten, och vips - från 0 till 100 - har mamma fångat den i luften, när den fallit halvvägs till golvet. Jag ställer upp den på bordet igen med en nöjt leende. En vuxen skulle förstå att mitt ansiktsuttryck betyder att jag är mäkta stolt över min reaktionsförmåga och träffsäkerhet.

Holger är inte imponerad.
Inte alls.
Han ser ut som om det är det naturligaste i världen att sånt som sveps över bordskanten kan stanna på halva vägen och komma upp igen.

Än har han inte hört talas om Isaac Newton.